Jag är född i mitten av 1950-talet, före de stora simhallarnas tid, före uppvärmda pooler och före charterresorna till solen. Men det var självklart att vi barn skulle lära oss simma. Övningarna var handfasta; först torrsim på land.
Jag minns än i dag den bisarra känslan i att sitta i gräset och först sträcka ut armarna, vinkla dem åt sidorna, låta händerna mötas i höjd med bröstet – gång på gång. Sedan var det dags för benen, som en groda. Rakt ut, in med böjda knän, vinkla och så rakt ut igen. Steg två var att kombinera båda rörelserna.
Det var ändå ok så här långt. Men vi skulle ju ned i vattnet också. Temperaturen i Mälaren, där vi höll till på somrarna, gick sällan upp över 18-20 grader. Pappa lyfte ned mig i vattnet, höll armen under min mage och jag sprattlade på så gott jag kunde, trots att läpparna började bli blå och skinnet liknade gåsens. Alldeles knottrig.
Jag minns övningarna som tämligen plågsamma. Korkdynan var oftast blöt från föregående simövning, jag var tunn som en tråd och frös, förstås.
Nä, jag hade inte lärt mig simma när jag började skolan.Lite skämmigt var det allt, eftersom kusinerna förtjust kastade sig i vattnet och naturligtvis sam som fiskar. Så fick mamma för sig att hon och jag skulle göra en resa söderut, till alla svenskars dåvarande drömmål – Mallorca. Det här var i början av 1960-talet och flygresan – med propellerplan – tog en hel natt. Men vad gjorde det. Luften var varm, havet likaså och hotellet hade en pool!
Grodövningarna satt där de skulle, armar och ben var programmerade. Efter ett par dagar var lyckan fullständig. Jag vågade släppa simringen, vattnet bar mig, jag kunde simma.
Först i vuxen ålder fick jag veta att min mormor aldrig hade lärt sig simma, något hon teg om hela min uppväxt. Min farmor simmade däremot gärna – och kanske ser det ut som en tanke, men visst hade farmor ett betydligt starkare självförtroende än min mormor! Att hon kunde simma spelade säkert in. Min ovilja att gå ned i kallt vatten har helt försvunnit med åren. Idag badar – och simmar – jag mer än gärna, även när termometern bara registrerar halva kroppstemperaturen. Jag tar mitt första dopp runt påsk, då det ibland fortfarande ligger is kvar runt bryggan – och jag slutar inte bada förrän framåt advent. Galet, måhända! Men sååå skönt, efteråt.

/Lena Adelsohn Liljeroth (M)
mor, mormor och idrottsminister